Amanda Anger

Jag pratade med Vendela (ovanligt) och vi diskuterade kärlek till sin häst.

Egentligen är det nästan skrämmande hur mycket viktigare tävlandet har blivit än bandet till själva hästen.  Hur ofta stöter man inte på folk som bara lämnar över allt jobb på sina föräldrar och dom måste tjata som sjutton för att dom ska gå ut och rida. Människor som bara borstar korta stunder och ibland inte alls, som i princip hoppar upp, rider, done. Det är en sak om man har försäljning och det inte riktigt håller om man ska förälska sig i varje häst, men när man har en häst/fler som är ens egen, som man ska ha ett tag, hur kan man inte vilja ge den/dom så mycket tid man bara kan? Varför har man ens en egen häst om man "inte orkar"?

Visst det är skönt att slippa mocka ibland, men jag skulle aldrig begära att min mamma skulle åka till stallet och mocka åt min häst.

Mamma kan snarare behöva säga åt mig ibland att jag borde öka tempot lite, för jag skulle kunna stå och gosa med mina hästar i flera timmar, gulla, borsta och pussa på dom hur mycket som helst.

 

När slutade det vara viktigt att ha ett starkt band till sin häst? Jag vet verkligen hur många som helst som "inte orkar", som hellre skulle skicka ut mamma eller pappa och fixa hästen, eller hästskötaren.
Borde inte poängen vara att man får ett så starkt band till varandra, att man verkligen har 100% tillit, jag hade aldrig fått så många placeringar med Todd om det inte vore för alla timmar jag pysslat med honom utöver ridningen, dom där extra kramarna som han älskade, klia honom lite extra mycket.
Han kom utan någon större tillit till människor, han åkte med en stor tillit till mig, han gjorde allt för mig och jag för honom. Han skulle aldrig kämpa för någon som inte gav honom tid, för honom förtjänade man.
Vi hade kanske hoppat lätt a max, om han ens låtit mig komma upp på honom, förmodligen hade uppsittningsproblemen varit kvar och han hade skickat mig till kina.

 

I princip alla hästar jag haft har följt mig som hundar, jag har kunnat haft dom helt lösa på ridbanan som inte ens har staket runt om. Dit jag går - dit går dom och ska dom stå still så står dom stilla tills jag ropar på dom. Jag kan/kunde leka med dom, springa och dom kom glatt efter, kommer aldrig glömma en gång med Calle haha... Hon var lös på ridbanan och jag började springa allt vad jag kunde - hon kom efter i full fart, bockade som sjutton, sprang ikapp mig, stannade och gnäggade lyckligt innan hon började gosa.

 

Det är klart att alla har någon dag då det är lite mindre kul att ta sig ut till stallet, lite mindre kul att börja mocka och borsta bort lera, men det är levande individer med känslor vi har att göra med. Skaffa dig inte en egen häst om du inte älskar den och är beredd att ta dom tunga dagarna. Håll dig då till att rida på ridskola någon gång ibland.

 

Spelar du golf tex och du inte orkar gå ut och träna på dina slag så drabbar det bara dig, åker du inte ut till stallet och tar hand om din häst - då drabbar det en levande varelse som har ett beroende av dig och du tagit ansvar för.
Jag vet folk som ständigt säger "min häst är dum i huvudet", "min häst är ouppfostrad", "min häst är inte rolig att rida på marken", OKEJ men sluta gnäll, engagera dig i din häst, ge den tid eller sälj den till någon som kommer göra det och som kommer att älska den.

 

Man kan ha åsikter om mig, men ingen kan säga att jag inte ger mina hästar kärlek och gör vad jag anser är bäst för dom.