Amanda Anger

Ibland behöver man bara sätta sig i bilen, spela eminem så högt i lurarna att det dunkar i öronen, se snön falla mot rutan, sjunga för full hals och låta tankarna reda ut sig själva. Svänga förbi stallet för att klappa hästen.
För att sedan prata med någon som står mig nära.

 

Rädsla och svårigheter stöter vi alla på, vissa ser på det med skräck och andra med beslutsamhet. Frågan jag ställer är, om det inte skrämmer dig, är det värt det? Är inte hela rädslan och svårigheterna det som gör att det är något speciellt.

Jag är varken gammal eller speciellt världsvan, blir 20 i år och har inte så många år bakom mig, men på något sätt så känns det som att den biten har jag "förstått" eller är iaf på rätt väg. Är i en ålder där jag både anses som liten och vuxen på samma gång, där frågan "vad vill du göra i framtiden?" dyker upp ständigt.

En fråga där jag oftast ger luddiga svar, men när jag sätter mig ner och lyssnar på mig själv, när jag sluter ögonen och känner med hjärtat så ser jag den framtid jag vill ha så tydligt. Vad det är tar vi en annan gång.

 

Något jag har mer eller mindre låtit ha varit ett problem för mig, speciellt under 2013, är min höga prestationsångest och perfektionism. Jag är expert på att såga mig själv och leta fel. Året som vi nyss lämnat var på många sätt jobbigt, men det känns som att jag gick ur det som en annan person.

Som att alla egentliga fel kommit fram och jag börjar få bra ordning på hur jag ska hantera det. Hur jag ska omvandla prestationsångesten till en positiv motivation och med tanke på att jag har motivation så det räcker till 40 pers så känns det som att jag är på rätt väg.

Sådan äkta glädje och beslutsamhet som jag har just nu, har jag aldrig tidigare haft. Med fantastiska människor runt mig, som får mig att hoppas, tro och gör mig riktigt glad. En häst som får mig att le som ett fån bara av hans existens och vetskapen att han är min, bara min.

 

Det här året ska jag ta ordentlig vara på allt och alla som är viktigt/viktiga för mig. 2014 - det löser sig.