Amanda Anger

Varför har jag inte fler hästar? 

Tänk er ett stall fullt med hästar som Harry och Todd i olika åldrar, drömmen. 

Jag är dessutom väldigt trött idag, åkte till Järlåsa igår kväll efter att jag ridit, för att ha "vinkväll" med Evelina, Fredric och Isabelle, hej 40+. Det blev iaf sent i följd av en tidig morgon.

Lite övrig information om livet (driv):

Ulf ska kolla på min dator imorgon, så förhoppningsvis ska jag kunna skriva inlägg med övningar inom en snar framtid!

Massvis av bilder strömmar runt på internet, där det står att man inte ska bli bättre än andra, bara sig själv.

Personligen tycker jag att det är bland de töntigaste jag hört, varför är det så fel att vilja bli bäst i det här landet?

Jag har heller aldrig förstått alla som springer lopp "bara på kul", först och främst är det inte en korrekt mening, sen så tycker jag att det är fånigt. Skulle jag ställa upp i ett lopp, då skulle jag göra det för att vara bäst. Men då finns det dom som bara vill utmana sig själva, ja? Vad är en större utmaning än att försöka vinna? Vara bäst? 

Nätet kryllar av de ena tramset efter de andra, trender som bara är trams. 

Alla dessa proteinpulver som så många ersätter måltider med, ät mat annars dör du.

5:2 dieten.... "Det är bra att rensa kroppen och ställa in den på svält, så gör ju rovdjur", det är inte naturligt för oss, kolla evolutionen och dessutom får inte vi i oss lika många dåliga bakterier som rovdjur eftersom vi äter bättre.

Alla fjortisar som lägger ut bilder i underkläder, ta på er kläder, seriöst, vad har ni för självrespekt?? Vill ni bli utnyttjade eller...

Ät och träna. Det är inte raketforskning. Klart att dieter funkar för någon, men det är så självklart att om man äter bra och tränar rätt så ska inte sådant trams vara nödvändigt.

Varför försöker vi hela tiden hitta genvägar? I stället för att ta tjuren i hornen och kämpa den hårda vägen, för det är ändå den du kommer tjäna på i längden. 

Därför tycker jag att Jens är så cool, för att han vågar säga "jag var bra, men jag skulle bli bäst", och folk får tycka vad dom vill.

Sedan behöver man ju givetvis inte försöka vara bäst på allt. Men vill man något väldigt mycket, så får man ju göra det helhjärtat, annars kan man lika gärna låta bli. Det är iaf vad jag känner, fast jag är iofs väldigt mycket tävlingsmänniska också.

Det va längesen jag lärde mig så här mycket på så kort tid, eftersom han är känslig som sjutton så hittar man nya grejer rätt ofta. Dessutom är det väldigt kul att sitta på en häst med en enorm reglerbarhet, även fast det kan göra allt svårare emellanåt. 

Var till Sandbrings igår för att kunna jobba igenom honom och hoppa några språng. 

Hoppade några små linjer och bågar för att jobba lite med reglerbarheten, sen tog vi upp en oxer till typ 130. Hade fått ett sånt himla fint tryck i honom och hindret kändes precis som det skulle, lägre än vad det va. De flesta av er har nog redan sett den lilla filmen jag la ut på instagram.

Lite skillnad mot i början när han nästan ramlade på näsan efter hinder på 1m hehe. Idag ska han ridas i skogen, leka, böja sig och sedan ska han stretchas. 

Känns bra att växla lite.

I söndags jobbade vi ju på banan, fick igenom honom fint i sidorna och red över bommar.

Red ut i måndags, växlade mellan att jobba honom i form och låta honom gå med huvudet uppe. Jobbade med regleringen, gas och broms med minimala hjälper, i form och fritt. Något han verkligen älskar, la även in två bocksprång i all glädje :).

Som sagt, väldigt lätt hoppning i ridhus igår och skogen idag.

Just nu är en trött jag på väg in till stan för att gymma, och hoppas på att annat muskelarbete och stretching kan få all smärta att lugna sig lite.

Började morgonen i stallet, rakade Harry så nu har han gått från nallebjörn till tävlingshäst.

Därefter hade vi ett väldigt givande markarbetspass.

Joggade igång och ville sedan få lite fart på honom. Gjorde först tempoväxlingar i traven och ville få honom att reagera snabbt. Mjukade även upp honom ordentligt i kroppen genom att överböja honom och få honom runt innerskänkeln. 

Något som är väldigt viktigt att kunna göra, för att kunna få en mjuk och vändbar häst så får det inte finnas något "stopp" i kroppen. 

I galoppen inledde vi med växlingar, men jag ville ha lite mer explosivitet och tryck i honom. Så jag gjorde halt, skrittade och försökte få honom taggad, med lätta beröringar med skänkeln. Gav honom tecken att fatta galopp, gjorde samma sak tills jag fick ett riktigt ordentligt tryck med bakbenen i igångsättningarna. Därefter kunde jag få ordentliga ökningar och minskningar med väldigt små rörelser.

Gjorde lite skänkelvikningar, red i bågar och jobbade hela tiden på att ha koll på bogarna i ett aktiv och engagerat tempo. Det är då man får ut mest, när man kan få hästen så där riktigt engagerad och villig.

Jag vet inte om jag slagit huvudet i en sten, men idag var första gången på länge som jag verkligen såg hur vackert Uppsala är. När jag gick längs ån imorse, stannade till en stund och bara tittade, även när jag och Evelina gick trapporna upp mot universitetet och aulan. Kanske ser man staden ur andra ögon om man börjar plugga?

På vägen till bussen så gick jag även förbi André som spelade gitarr och sjöng på stationen, rätt mysigt ändå. 

- titta jag kan ju vara blödig ;)

Idag köpte jag en bok som heter "thinking, fast and slow", jag har inte hunnit så långt än, men är väldigt glad att jag köpte den. Det var längesen jag läste en riktigt intellektuell bok som fascinerat mig. 

Vad får oss agera som vi gör?

Vad är det som får oss att älska just de personer som vi älskar?

Varför reagerar vi som vi gör?

Hur kommer det sig att jag inte tycker att det är minsta obehagligt att gå helt ensam i städer mitt i natten, men tycker att det är äckligt att springa förbi skolgården i Tärnsjö när det blivit mörkt?

Det finns så mycket att fundera över.

Det finns en person som på många sätt är väldigt lik mig, vi har absolut olikheter, men är ändå lika på många plan. Detta är en person som jag bryr mig om och alltid kommer att bry mig om. Men vi har spelat varandra väldigt mycket... I början var allt kul, men sedan blev det bara mer och mer fel, det blev allt mer spänt. Vi har iaf utan tvekan samma väldiga humör som jag. Vi kan göra varandra så fruktansvärt arga, trycka på varandras knappar så det bara sprakar om det. Säga sånt som egentligen inte är okej. Tillslut spårar det ur för mycket och vad gör man då? Drar sig undan.

Jag kommer som sagt alltid att bry mig om den här personen, men just nu är det nog inte meningen att vi ska vara en del av varandras liv. Vissa bitar har nått gränsen.

Något jag har funderat mycket på är, varför blir det så? Varför blir jag så jäkla arg när jag väl blir det? 

Men egentligen är ju svaret så självklart, inget att fundera över, när man blir arg så skjuter man bort någon och när man skjuter bort någon så tar man bort sin egen sårbarhet.

Jag har utvecklat ett sätt att "stänga av" mina känslor, jag tar inte åt mig av nedtryckande ord, jag håller allt i styr. Om det är hälsosamt eller inte kan diskuteras. 

Engman sa här om dagen ungefär så här: Du har intalat dig att du är den här känslokalla människan, som klarar sig själv, men vi vet att du har allt i dig, du behöver bara träffa någon som får fram allt.

Något som är väldigt sant, jag har alltid sett mig själv som någon som överlever, för så är det, jag klarar mig för jag är stark. Självklart har jag en massa känslor som vilken annan individ som helst, men jag tillåter mig bara vara sårbar för väldigt få.

Vi har alla våra brister och sådant intresserar mig, alltså vår mänsklighet och varför vi gör de val vi gör.

Att jag skjuter bort vissa personer är ju för att skydda mig själv, en överlevnadsinstinkt, men också en brist jag har. 

Vi möter andra människor varje dag och bildar snabbt en uppfattning om dom, men egentligen har vi ingen aning om vad som försiggår i huvudet på dom.

Vi tar oss sällan tid att verkligen försöka se hur en person verkligen fungerar, för vi orkar helt enkelt inte.

Ofta säger man att låtar definierar en person, jag har alltid gillat eminem, det vet ni. Det finns ingen annan inom musiken som jag uppskattar så mycket, vad säger det om mig egentligen? 

Jag tycker han är intressant, dels för det han gått igenom och tagit sig ifrån, många av hans låtar är väldigt hårda och sen finns det vissa som verkligen går in på djupet. Kanske är det lite så jag är. Jag är i allmänhet väldigt glad, det mesta får mig att skratta, men i vissa situationer tar jag till den där hårda fronten och ibland så öppnar jag mig helhjärtat. 

Någon som inspirerar mig är min mamma, hon är fantastiskt bra med människor, läsa av dom och hjälpa. Jag har aldrig kunnat dölja hur jag mår för henne, aldrig, och det är jag väldigt glad för. Hon är en otroligt stark och intelligent kvinna.

Någon annan som är otroligt lik mig är min syster Lotta, hon kan vara en riktig bitch, men bryr sig väldigt mycket om de hon släpper in. Även hon är väldigt stark, klarar sig liksom, vet sitt värde. När hon och jag blir osams, vilket dock inte händer så ofta längre, så blir vi verkligen extrema och kan skrika både det ena och det andra, men vi kan också prata om allt. Vi är så lika och kan gå varandra på nerverna emellanåt, men hon är också en av de härligaste personer jag vet. 

Sen har vi Marie som är genomsnäll (vad hände där liksom;)? ), hon har gjort så mycket för mig och jag skulle aldrig kunna tacka henne tillräckligt. 

Pappa och Martin som kanske är lite mer tillbaka, men skulle inte byta dom för allt i världen.

Jag skulle aldrig ha varit så lycklig om det inte vore för hela min riktiga och fantastiska familj, vänner och häst. 

Jag tror att allt som händer i våra liv formar oss och vi måste lära oss att läsa av allt bättre. 

Jag skulle aldrig vilja gå till en psykolog som skulle analysera mig, jag skulle inte vilja höra vad personen skulle ha att säga, jag skulle inte vilja bli en sårbar person. Men jag vill ha lättare för att öppna mig och våga vara lite sårbar för fler, men verkligen inte alla. 

Jag känner flera grymt bra killar, som är så roliga att vara med, men så fort någon velat att jag ska ge dom en chans till något mer så har jag genast dragit mig undan, men jag hoppas att någon tålmodig kommer och ruskar om mig en dag och inte ger mig något annat val haha ;)). 

Allt har sin förklaring och ja skulle kunna skriva flera böcker där jag analyserar detta. Men jag tror de flesta redan gett upp det här inlägget.

Jag har aldrig varit boksmart, jag förstår ofta det jag läser, men jag blir så väldigt lätt uttråkad, visst jag kan traggla mig igenom en samhällsbok, men ärligttalat, jag skulle aldrig ha orkat pluggat till mig ett mvg i det i gymnasiet. Många har under större delen av mitt liv sagt att jag skulle bli psykolog. Nu skulle jag aldrig komma in på den linjen, för jag kommer inte få 2.0 på högskoleprovet och jag vet ju mammas åsikt om psykologer haha (även fast hon skulle vara grym som det). Jag har heller inte tänkt bli det, men allt sånt fascinerar mig och säg att jag hade kunnat komma in, då hade jag antagligen gjort mina bästa prestationer under hela min skoltid. Men som sagt, jag har inte tänkt att bli det, heller inte bestämt mig vad jag ska göra, men det lutar fortfarande mest åt ekonom.

Det här inlägget blev inte i närheten av så strukturerat som jag planerat, men det är väl så livet fungerar. Med allt det här menar jag inte att man ska analysera alla sina och alla andras fel,en jag tror att det kan vara bra att ha lagom mycket koll. Ha lite att jobba med och förstå att ingen är perfekt, men man kan vara j*vligt bra ändå :)

Jo det kommer att komma upp en hel del om det :)

Under hela min ponnytid har jag gått på känsla, sett hur jag ska rida och aldrig velat räkna.

Ingen har ifrågasatt det, då jag faktiskt har ett ganska bra öga och med tex Todd som var som skräddarsydd för mig, så var det ju ett koncept som fungerade. 

Men nu när jag sitter på min extremt känsliga, lyhörda storhäst på 175 så blir det lite annat. Nu är alla på mig, räkna räkna räkna, för det kommer underlätta när vi kommer upp i stora klasser.

Jag har som sagt alltid föredragit att bara gå på min känsla, men jag förstår verkligen grejen med att räkna. 

När jag räknar galoppsprång mellan hinder så blir jag lite passiv, det är som att min hjärna ställer in sig på att det jag kan inte räcker och jag kan då i vissa stunder bli lite passiv. 

Alltså, jag kan ju rida på en linje och få tex 5, 4 och 6, men ibland känner jag mig mer osäker än jag borde.

Jag inser vikten i att kunna göra det utan några problem, speciellt med en häst som Harry. Därför har jag de senaste veckorna lagt ner en hel del tid med småhinder och tränat, jag ska bli bra på det. 

Något jag även behöver bli bättre på är att inte såga mig själv så mycket, och där är jag väldigt glad att jag har Louise Haaga. Bland det bästa jag gjort är att börja träna för henne. Hon puschar och bryr sig verkligen. Träningen förra veckan var otroligt givande och jag fick verkligen jobba på mina brister, fick övningar att jobba på och lämnade träningen med en väldigt bra känsla.

Så fort det finns möjlighet så ska jag åka dit några dagar och få lite extra hjälp.

Något som är lite synd är just att jag bara har en häst. Jag skulle behöva några till, ha fler att utvecklas med.

Förra helgen gjorde jag en övning jag fick av Louise, med Harry och fick även låna Lothar av Anneli (skriver om det i veckan). 

Jag känner mer motiverad än någonsin, dels för att jag har en häst jag kan forma själv, en häst med massor av kvalité och en tränare som verkligen bryr sig.

Så framöver kommer ni få se en hel del inlägg där jag skriver om just övningar där jag måste räkna. 

Och skulle jag någon gång få ett barn som är intresserad av ridning, då ska hon/han få jobba med det här från början. 

Min inställning har ett bra tag varit att jag ska plugga tidigt och bli ekonom. Men just nu skulle jag så mycket hellre satsa på hästar och se hur långt jag kommer. 

Ägna timmar på hästryggen, ta emot hästar från andra och ta in all lärdom jag möjligtvis kan. Fast jag har ju inget eget stall, inga lediga boxar och är heller inte rik, men ändå. 

Det har varit kul att ha ett lite vanligt liv ett tag, kunna åka iväg till kompisar utan en massa krångel, kunna vara lite tonåring nu under tiden som jag bara har haft en häst.

Men just nu och under stor tid tidigare så har det liksom inte känts som att det där vanliga livet varit så jag. Ena sidan så vore det ju trevligt att bo i en storstad, med ett vanligt jobb, å andra sidan så känns ett liv utan häst bara helt fel. 

Så många säger "du har hela livet på dig", men då förutsätter man ju ofta att livet är långt, när det lika gärna kan vara slut om en kvart.

Jag hade tänkt packa väskorna och dra, men nu känns det som att jag blivit "nykär" i ridsporten. Jag har skrivit att om jag inte hade haft Harry så skulle jag flytta utomlands, till typ Australien, det är fortfarande sant. Men det är inget jag någonsin skulle byta honom mot. 

Det är jobbigt det här med att växa upp. Sen behöver man ju iofs inte börja plugga så tättinpå studenten, jag skulle lika gärna kunna börja plugga när jag är 25. 

Svårt, känner mig lite kluven, men jag behöver inte bestämma mig idag heller, nu har jag ett bra jobb och en häst jag älskar. Hade dock önskat att jag hade några fler tävlingshästar, några fler timmar på ryggen. 

Vi får se vart jag hamnar helt enkelt, nu ska jag i alla fall göra allt jag kan för att utvecklas ihop med världens gosigaste häst. 

...Så kommer vissa antagligen att tänka:

Ja så kan man tänka, men litar han på mig, då tar han inte till flykt som första utväg, utan då kollar han med mig.

Jag har alltid varit väldigt noga med hur jag uppfostrar mina hästar. Hård men rättvis kan vara en bra beskrivning om man tolkar det rätt. Det viktiga är inte att få allt som man vill direkt, just på sekunden, annars ska hästen tas ner på jorden, nej. Utan man ska göra det på ett sådant sätt att hästen känner "aah, hon/han vill att jag gör så", fel ska inte för dom associeras med bestraffning utan snarare en förklaring. 

Jag har flera gånger skrivit att Harry inte kunde stå still en sekund när han kom, utan hela tiden var han lite stressad och laddad, slappnade aldrig av. 

Något som kan irritera lugnet själv. Det jag gjort är att i första hand ställa mig vid hans huvud, se till att fånga hans uppmärksamhet. Få ögonkontakt och försöka hålla honom stilla, klappa tills han slappnar av och då tydligt visa honom att det är rätt.

Upprepa flera gånger, bara vara lugn själv, för han var stressad. 

Bara fortsatte tills jag visste att nu har han förstått, han vet vad han ska göra och nu vill han bara ha den där extra uppmärksamheten. Då måste man ändra mönstret, för de är intelligenta djur. Så varje gång han började vandra runt, så blev det bestämda "Nej" och tog i grimman så att han stannade upp, men nu kommer bara belöningen när han verkligen står stilla under en tid. Sedan fortsätter man att successivt arbeta sig framåt. 

När jag känt att han blivit lugn inne i stallet, så har jag efter varje ridpass på banan hoppat av för att göra en koll. Följer han mig när jag går? 

Har han fokuset på mig?

När han började följa mig som en hund, så testade jag att ha honom i bara grimma i gången, med dörren stängd. Några gånger när jag var i sadelkammaren (som är alldeles intill) så kunde jag höra hur den lilla rackaren smet in i sin box. Då var det bara att testa en gång till, gjorde han ett försök så spände jag fast honom. Upprepade det varje dag tills han kunde stå där utan minsta problem. 

Sedan gjorde vi likadant utan grimma, och som ni ser på bilden, så kan han idag stå utan grimma, med dörren öppen.

Ja, han kan fortfarande bli rädd, men idag har vi en så stark relation att han gör inget förhastat, han kollar med mig. 

Han litar på att om jag gör det tydligt för honom att inget farligt kommer hända, då kommer inget farligt att hända honom.

 

Jag skrev ju om när en tjäder flög ner och landade precis bakom rumpan på honom, han blev livrädd, hjärtat dunkade i 180. Men skenade han? Nej, för jag bad honom att vara stilla, han vred huvudet och tittade på mig, och jag kände hur hans hjärtslag lugnades.

 

Hästar är flyktdjur, absolut, men dom är också flockdjur och om jag är ledare och talar om att det inte är någon fara, då är det heller ingen fara.

 

Jag har helt ärligt tröttnat på alla hästbloggar jag läst under alla år. Men igår så nämnde Marie att Arnold Assarsson (http://arnoldassarsson.se) har börjat blogga. Jag har nu läst alla inlägg han skrivit hittills, och äntligen har jag hittat en blogg som är givande. Jag menar inget respektlöst mot någon, men nästan alla, inklusive min egen blogg är mest trams. 

Äntligen finns det en vettig och riktig hästblogg, fylld med bra tankar, tidigare har jag bara sett sådant i Kristina Wargs blogg och hon uppdaterar ju knappt nu när hon pluggar. Så det här har blivit min självklara favorit.

Arnolds blogg fick upp lite motivation för mig att börja igen, men det kommer bli mycket mindre "idag har jag..."-inlägg, inlägg med bara några meningar. Mer hjärna och mindre utfyllnad. Jag kommer uppdatera lite under veckorna, men inte känna att jag måste skriva någonting varje dag, bara för att skriva någonting.

Så till alla er tappra människor som fortfarande kollar in här, nu ska jag börja skriva lite vettiga grejer på denna fåniga blogg.