Amanda Anger

"Jag är inte naturligt vacker"

Några av få meningar som flyger ur munnarna på så många tjejer. Senast för en halvtimme sedan fick jag ett sådant sms från en kompis och det var inte det första idag. 

Är inte det hemskt? Jag vet hur många som helst som inte går en meter utanför huset utan smink, löshår, lösögonfransar, push-up och gud vet vad. Sedan säger dom att dom inte är vackra utan. Har inte dagens samhälle blivit ganska skevt då? Det finns även de som säger att dom är så säkra på deras utseende, men måste kolla sig i spegeln varje kvart, som måste "fixa sig" för att kunna lämna huset. 

Varför intalar sig så många att dom inte är fina om dom inte smetar massa grejer i sitt ansikte? Eller att dom måste vara smala som pinnar för det är ju sånna bilder som bombar instagram.

Varför skulle ni inte vara vackra naturligt? 

Jag tycker att det är skrämmande, att utseendet har blivit så viktigt. Det finns inte många bloggar drivna av tjejer där det inte är bilder på dom få bären som fick bli deras lunch, bilder på modeller som är så ohälsosamt smala att jag skulle vilja se till att dom får hjälp. Det är smink, det är bästa dieten osvosv.

Det är skillnad på att träna för att må bättre och att träna för att bli "snyggare".

Skillnad mellan att göra något litet extra och "fixa sig" hela tiden.

Har haft långa samtal med kompisar för att försöka få dom att inse hur j*kla bra, fina, vackra och mer än dugliga dom är, bara genom att vara sig själva. Att dom inte alltid behöver mer, för det dom har naturligt är bra nog.

Jag blir så arg när någon säger "du kanske borde tänka på vad du äter, byta ut det där mot en sallad kanske", det finns så många som har ätstörningar just nu. Så lätt att falla dit, så istället för att slänga ur dig den där kommentaren så fundera istället på varför du tror att personen äter vad den gör.

Har själv fått höra den meningen, jag som väger 46kg, som knappt har fett på kroppen. Jag ska inte sitta och bara käka sallad om jag inte vill svälta mig själv, jag behöver alla fetter jag trycker i mig. Om jag inte hade varit så trygg och fått höra det, lyssnat och tagit åt mig, då kanske jag hade varit en av dom som fått tvingats in på tvångsmatning.

Sedan finns det motsatta fall också. 

Jag känner så här:

 Har du en stark, tålig kropp som hålls aktiv?

Om ja - bra, var nöjd och glad, det du behöver är en välmående kropp.

Om nej - jobba för att må bra, det viktiga är att må bra, inte att se bra ut.

Du ska kunna se dig i spegeln oavsett vilken form din kropp har, helt naturlig och le. Le för att du är du och du är riktigt bra precis som du är.

- inga ursäkter.

Någon *engman* har klagat lite på uppdateringen, förstår inte varför hehe...

 

Helgen var väldigt rolig och ganska impulsiv. I lördags var jag i stallet ganska tidigt för att hinna rida både Harry och Liz innan lunch. Harry fick gå långa rundan i skogen, jobbade på riktigt fint, vi båda hade fina stänk av dreggel på oss hehe (alltid) och jag fick lov att spola i bak då han var väldigt löddrig. 

Liz red jag på banan, med fokus på att få fram henne och jobba med bakbenen. Till en början tyckte hon mest att jag var irriterande, men efter lite övertalning så tyckte jag att hon gjorde det riktigt bra och att det blev lite ordning på baken.

Därefter satte jag mig i bilen och körde mot gimo, för att träffa världens bästa människa och rida Bert.

Jag har inte ridit honom sedan sommaren 2012 och jag blev lite chockad över vilken enorm skillnad det var på honom. Kändes lite lyxigt att få hoppa upp på honom, alltid varit lite kär i den hästen, Harry och Bert (Leeds MB) vilket team ;), Engman kan jag få din häst? Sist jag red honom då fanns det knappt någon broms, han var kämpig att rida ihop och ja väldigt svår helt enkelt, dessutom är han ca 180 så det gör ju inte saken lättare. Men nu var han riktigt riktigt riktigt fin, mjuk och betydligt lättare att kontrollera. Att han är Engmans första egna häst får mig att le, det ÄR imponerande att göra ett sånt jobb med en häst som han, ännu mer när man "bara" ridit hästar åt andra och ridskola innan.

Fick göra av med lite av min ridabstinens, alla var riktigt roliga att rida och jag fick kämpa på lite med min sits. Här trodde jag att jag var ganska vältränad, men hade en fin träningsvärk i magen dagen efter hehe.

 

"Lilla" Bert, snodde bilden av Jennie (http://zyrena.blogg.se)

 

Efter en snabb uppfräschning hos Engman hehe så körde jag vidare mot Uppsala för att träffa Julia.

Planen var att vi bara skulle äta tillsammans, men slutade med att jag fick köra ner bilen till garaget på station och sedan en spontan utgång. Träffade ganska många jag kände, något lite "komiskt" är att det har hänt typ två gånger att jag träffat tjejer jag känner på krogen, annars är det bara killar. Iaf så var det riktigt kul och härligt folk. Kom i säng runt 7 och var ganska seg i söndags. Var hemma igen vid 1, somnade direkt och åkte till stallet kl 3.

Igår hade det varit optimalt att somna tidigt, men istället fick jag vara vaken stor del av natten och svära över mina knän. Hoppas på att det släpper till i em, för idag är det träning.

 

Julia sitter där och ser söt ut..

 

Han är så knäpp haha.. och om ni undrar varför jag ser ut att vara dubbla min storlek så har jag tyvärr inte gått upp alls i vikt (suck), utan har säkerhetsvästen under den enorma jackan, som jag för övrigt fick när jag va runt 9år. Mamma måste ha velat dränka mig?

 

Bästa visade upp sin snygga sida i fredags

 

Varför så söt 😍

 

Inte lika gullig

 

*pik till dig Vendela haha ;)*

Debatten kring stilbedömning fortsätter, de flesta är nog eniga om att "stilbedömning" två gånger om året inte kommer göra att vi får en kraftig ökning av toppryttare och ge så mycket bättre ridning. Vi är nog många som är överens om att det ska komma betydligt tidigare och oftare än de två gångerna om året på SM. 
Börja i låga klasser, bygga upp ett fungerande system med positiv inverkan för barn och ungdomar. Flertalet gånger har det nu hänt att barn skickats ut från banan med tårar som forsar ner för deras kinder, efter att dom kritiserats framför publik. Ett system och protokoll som motiverar och faktiskt ger någonting behövs. Jag påpekar igen, att jag fortfarande inte förstår hur kommentaren "du borde ha håret instoppat i hjälmen" ska göra mig till en bättre ryttare.
Eller att ena domaren tyckte att jag red i perfekt tempo och den andra att jag red alldeles för fort.

 

Det skrivs hit och dit om att stilbedömning behövs, jag kan hålla med, men jag har några följdfrågor:

Han har varit väldigt arbetsvillig och lyhörd, vilket har gjort mitt jobb ganska enkelt, jag har verkligen haft möjlighet att fokusera på min sits och börjar få bort lite gamla olater. Något som i sin tur gör att han blir ännu trevligare att rida *ler*.

I torsdags red vi en sväng i skogen när jag kommit hem från jobbet, vi galopperade på en liten väg utan någon belysning. Plötsligt började ett starkt sken lysa honom i ögonen och flög runt lite, stackarn blev ordentligt skrämd och jag hann knappt blinka innan jag låg i snön. Då var det alltså en person som var ute och gick helt svartklädd så han syndes inte alls, personligen kan jag tycka att det hade varit bättre om han sagt ngt eller bara svängt av på stigen bredvid, menmen. Harry var skiträdd och sprang lite längre upp bland träden. Tur för mig att jag bara behövde ropa på honom för att han glatt skulle komma till mig. 

Många fördelar med att ha en häst som litar på mig. 

En annan lite intressant grej var när vi hade sällskap av Kerstin på Liz. 

Harry började bocka och Liz fick för sig att springa vidare, sånt som händer, iaf så va min första tanke "shit nu kommer han dra". Han har mycket fullblod i sig och har tidigare exploderat om någon försökt springa förbi honom, men jag bad honom iaf att sakta av och det gjorde han utan protest, så vi skrittade efter. Mycket nöjd.

Började kolla på lite gamla filmer på Harry för att se hur mycket som förändrats och ja haha.. Han har ju blivit betydligt starkare och hoppar bättre, själv rider jag väl lite bättre. Det är tur att jag har Louise Haaga, Mia Pettersson och Emma Kåbring som tjatar på mig så jag skärper till mig.

När tekniken vill samarbeta så ska jag lägga ut någon nyare film än de jag har på youtube, han är ännu finare och min sits börjar bli mer duglig.

 

Provridning

  

 

Juni 2012

 

 

Mars 2013

 

 

 

September 2013

 

 

Imorse möttes jag av det här inlägget

Vilken skillnad det gör, när jag kommer till stallet varje dag med en massa motivation och glädje, och han är likadan. Det var nästan så att man skulle kunna tro att någon hade trimmat honom åt mig i smyg. Så avslappnad, aktiv, ett ruggigt bra tryck i bak och så väldigt lydig. Terapi för själen.

Idag är jag väldigt förväntansfull, nu drar träningarna igång. Kommer åka från jobbet ganska tidigt för att ta mig hem och fixa Harry. Sedan bär det tillbaka till Uppsala för att titta på clinic med Louise och Mia, följt av träning för båda.

Har jobbat väldigt mycket med min sits under den tid av vintern som gått, så jag hoppas att det ger lite resultat idag. Även att vi får ett gäng nya grejer att förbättra. Jag har en känsla av att han kommer vara väldigt laddad, pigg och explosiv när han ska få träna igen. Får hoppas att jag kan hålla honom i styr hehe.

Ibland behöver man bara sätta sig i bilen, spela eminem så högt i lurarna att det dunkar i öronen, se snön falla mot rutan, sjunga för full hals och låta tankarna reda ut sig själva. Svänga förbi stallet för att klappa hästen.
För att sedan prata med någon som står mig nära.

 

Rädsla och svårigheter stöter vi alla på, vissa ser på det med skräck och andra med beslutsamhet. Frågan jag ställer är, om det inte skrämmer dig, är det värt det? Är inte hela rädslan och svårigheterna det som gör att det är något speciellt.

Jag är varken gammal eller speciellt världsvan, blir 20 i år och har inte så många år bakom mig, men på något sätt så känns det som att den biten har jag "förstått" eller är iaf på rätt väg. Är i en ålder där jag både anses som liten och vuxen på samma gång, där frågan "vad vill du göra i framtiden?" dyker upp ständigt.

En fråga där jag oftast ger luddiga svar, men när jag sätter mig ner och lyssnar på mig själv, när jag sluter ögonen och känner med hjärtat så ser jag den framtid jag vill ha så tydligt. Vad det är tar vi en annan gång.

 

Något jag har mer eller mindre låtit ha varit ett problem för mig, speciellt under 2013, är min höga prestationsångest och perfektionism. Jag är expert på att såga mig själv och leta fel. Året som vi nyss lämnat var på många sätt jobbigt, men det känns som att jag gick ur det som en annan person.

Som att alla egentliga fel kommit fram och jag börjar få bra ordning på hur jag ska hantera det. Hur jag ska omvandla prestationsångesten till en positiv motivation och med tanke på att jag har motivation så det räcker till 40 pers så känns det som att jag är på rätt väg.

Sådan äkta glädje och beslutsamhet som jag har just nu, har jag aldrig tidigare haft. Med fantastiska människor runt mig, som får mig att hoppas, tro och gör mig riktigt glad. En häst som får mig att le som ett fån bara av hans existens och vetskapen att han är min, bara min.

 

Det här året ska jag ta ordentlig vara på allt och alla som är viktigt/viktiga för mig. 2014 - det löser sig.

 

Igår var han jättepigg när jag skulle rida, hur han fortfarande kan ha en så extrem energi förstår jag knappt, han jobbas på ordentligt nu. Men han har ju blivit mycket starkare så det är väl därför.

Något jag förundras över är hur folk kan gömma sig bakom "Anonym" och kommentera nedlåtende på andras bloggar, särsklit förekommande är det bland just hästbloggar. 

Vad triggar personer till att göra det? Någon som kan ge en vettig förklaring?

Personligen kommenterar jaginte när någon lägger ut bilder från ett ridpass, eftersom jag inte var där, jag vet inte hur det var i verkligheten. Jag brukar heller inte kommentera när det är filmer, om det inte är för att jag är nyfiken på något eller helt enkelt vill berömma trevlig ridning/fin häst. Det händer bara att jag kommenterar om en kompis har bett mig dela min åsikt till henne/honom om just de bilderna/filmerna.

När man inte vet varför ryttaren gör som den gör, när man inte är på plats när ekipaget tränar, varför lägger man då sig i? Om man inte kan göra det snyggt.

 

Mig har det bara hänt en enda gång, förvånansvärt nog, att någon varit "kritisk". Det var nu senast när jag la ut bilder till rubriken "Framridning", jag trodde inte att jag skulle behöva skriva en lång förklaring på vad jag gjorde på bilderna, utan att det skulle räcka med att Harry var fin, för det är så min bloggtid varit.
Jag kommer heller inte skriva något "svar på tal" då jag inte ser kommentaren som något illa egentligen. Det hon skrev var iaf att jag red honom i hög form och "är inte poängen att få hästen avslappnad", det kommer inte bli något långt utlägg på det.

 

Att mina hästar är avslappnade när jag börjar jobba dom är det nog ingen som varit med mig när jag ridit som säger emot, om du tvivlar är det bara att komma och kolla :), iaf, många är så himla fokuserade på att dääääär ska hästens huvud vara och ingenting annat är rätt. Och just där varierar lite från person till person.

Jag varierar att rida Harry i "högre" och "lägre" form, jag vill att han ska vara lika bekväm och avslappnad i båda, att inget ska vara svårare än det andra.

Vi blandar även en hel del rakrikning och böjning, som Sarah sa sist "du ska både kunna rida hästen rak och ha den så rörlig att det ska kännas som att det nästan inte finns något stopp", dit är Harry på god väg. Variation värderar jag högt och den enda gången jag haft en skadad häst är när han smällde till sitt eget ben. Aldrig (pepparpeppar :) ) har jag haft en häst som varit halt i övrigt, vi åker med hästarna till veterinär och equiterapeut emellanåt för att känna igenom dom. Jag har aldrig haft en häst med någon låsning, och har fått fina ord om att dom är jämnt musklade.

Inte är jag på något sätt extremt duktig, ett proffs eller expert, men någonting rätt borde jag ju göra. 

 

Jag försöker inte lyfta upp mig själv på något sätt, jag har en hel del brister som jag sågar mig själv för och jobbar med dom dagligen. Det jag försöker säga är att vi är så väldigt snabba att leta fel hos andra ryttare, men vad får man egentligen ut av det? 

 

När jag la ut inlägget om händer så skrev Erika till mig på facebook, frågade hur jag tänkte, varför osv. Det ledde till en intressant och för båda givande diskussion, det är så jag tycker att det ska vara. Att man ska vara nyfiken och vilja höra hur personen tänker, då får alla ut någonting av det, istället för en otrevlig stämning.

Många av dessa Anonyma skulle behöva ta några steg upp på trappan och i första hand vara nyfikna och fråga. Man behöver verkligen inte vara en stjärna/proffs för att ha vettiga åsikter och tankar, man kan vara amatör och ha riktigt bra idéer.

 

På vissa bloggar så finns det verkligen de personer som kommenterar som att ryttaren är en idiot och inte vet någonting alls om sin egen häst, istället för att vara otrevlig så bjud in till en diskussion byggd på nyfikenhet.

Alla borde ha det så lungt och moget bland kommentarerna som jag haft, inte för att det direkt öser in kommentarer, men 99.9% av gångerna så är det trevliga och genomtänkta kommentarer. 

 

Nyårslöfte under 2014 och framåt - vara snällare, trevligare och ha en mer positiv inställning. Det tycker iag jag låter som ett bra förslag.

 

Ha en bra kväll!

 

Var i stallet i lite mer än 3h idag, ville inte ens åka därifrån men hungern blev för stor.

Ställde upp två små hinder på banan idag, jobbade på kurvridning och väldigt fokus på min sits innan, över och efter hinder. Vi fick till ett riktigt bra tryck och fick känslan att jag hade kunnat höja upp hinderna mycket, shit va jag trivs med den hästen. Fick en väldigt bra känsla, han hoppade fint med ryggen, hittade en väldigt stark och fin galopp. Min egen ridning var ganska duglig.

Hans självförtroende har växt betydligt, det känns som att han verkligen börjar tro på sig själv och tycker att han är bra, det blir så stor skillnad när hästen får mer och mer självförtroende, mer kraft i allt. Känns väldigt bra.

Var på toppenhumör efter ridpasset, borstade honom länge, masserade in arnika gel och stretchade honom. Gosade, gav honom godis och snyggade till manen medan han stod och verkligen njöt av all uppmärksamhet.

 

När jag skulle mocka så fick jag för mig att jag skulle träna min koncentrationsförmåga, vanligtvis när jag mockar så tänker jag på allt möjligt och tankarna svävar runt fritt. Men bestämde mig att jag skulle skjuta undan alla onödiga tankar och fokusera på mockningen, det var en liten utmaning faktiskt. 

Det gick dock bättre än väntat och jag mockade mer effektivt än vanligt, trots att jag är så petig. Bra med lite tvångsövning av koncentrationen emellanåt.

Bestämde mig även för att rengöra vattenkopp och krubba igen, tvätta och smörja hans vardagsträns och rengöra skydd.

 

 

Det känns som att jag äntligen kommit till liv och blivit av med lite sömnbrist, igår gjorde jag i princip ingenting annat än att rida, sedan däckade jag på sängen.

Nu när jag känner mig som en människa igen så tänkte jag ta tag i livet och bloggen.

 

När man tittar ut så är det alldeles grått och lerigt, men jag tackar vädret för att det går att rida utomhus fast det är januari, om varje vinter ser ut så här så skulle jag nästan kunna tänka mig att bo kvar i Sverige. Jag är fortfarande inne i en väldig motivation och allt blir ännu roligare när det känns som att vi utvecklas väldigt mycket just nu. 
Harrys muskler växer, han blir allt starkare och vill väldigt mycket. Min egen sits har det hänt väldigt mycket med, all tjat från Mia och Louise har hjälpt mig väldigt mycket, har deras tips inpräntade i huvudet nu och dyker alltid upp när jag sätter mig i sadeln.

 

Harry har varit väldigt, väldigt pigg senaste tiden och hans enda vila har varit när han tappat skor... Alla fyra skor har han tappat, han som aldrig brukar tappa skor, just my luck.
Iaf, han har varit extremt pigg och jag har nästan funderat på om jag ska rida honom två gånger om dagen, men kom fram till att om jag börjar göra det så kommer han att få en sådan superkondition att han aldrig kommer kunna ha en vilodag.
Under mina lediga dagar så har vi iaf trimmat en hel del, jobbat på min sits och finlir med honom, blandat med långa turer i skogen. Idag är min sista lediga dag och den ska vi spendera på banan, för snart kommer kylan som jag varit så glad att jag sluppit. 

 

Nu är det inte långt kvar innan träningarna drar igång igen (inte för att jag haft så mkt uppehåll då jag varit ngr vändor till skästa) och jag längtar riktigt mycket. Det drar igång med Clinic och träning, vilket ska bli väldigt kul. Dessutom så bara väntar jag på att träffa Louise så jag kan prata med henne om de tankar jag har och hoppas att hon kan komma med lite bra förslag.