Amanda Anger

Idag köpte jag en bok som heter "thinking, fast and slow", jag har inte hunnit så långt än, men är väldigt glad att jag köpte den. Det var längesen jag läste en riktigt intellektuell bok som fascinerat mig. 

Vad får oss agera som vi gör?

Vad är det som får oss att älska just de personer som vi älskar?

Varför reagerar vi som vi gör?

Hur kommer det sig att jag inte tycker att det är minsta obehagligt att gå helt ensam i städer mitt i natten, men tycker att det är äckligt att springa förbi skolgården i Tärnsjö när det blivit mörkt?

Det finns så mycket att fundera över.

Det finns en person som på många sätt är väldigt lik mig, vi har absolut olikheter, men är ändå lika på många plan. Detta är en person som jag bryr mig om och alltid kommer att bry mig om. Men vi har spelat varandra väldigt mycket... I början var allt kul, men sedan blev det bara mer och mer fel, det blev allt mer spänt. Vi har iaf utan tvekan samma väldiga humör som jag. Vi kan göra varandra så fruktansvärt arga, trycka på varandras knappar så det bara sprakar om det. Säga sånt som egentligen inte är okej. Tillslut spårar det ur för mycket och vad gör man då? Drar sig undan.

Jag kommer som sagt alltid att bry mig om den här personen, men just nu är det nog inte meningen att vi ska vara en del av varandras liv. Vissa bitar har nått gränsen.

Något jag har funderat mycket på är, varför blir det så? Varför blir jag så jäkla arg när jag väl blir det? 

Men egentligen är ju svaret så självklart, inget att fundera över, när man blir arg så skjuter man bort någon och när man skjuter bort någon så tar man bort sin egen sårbarhet.

Jag har utvecklat ett sätt att "stänga av" mina känslor, jag tar inte åt mig av nedtryckande ord, jag håller allt i styr. Om det är hälsosamt eller inte kan diskuteras. 

Engman sa här om dagen ungefär så här: Du har intalat dig att du är den här känslokalla människan, som klarar sig själv, men vi vet att du har allt i dig, du behöver bara träffa någon som får fram allt.

Något som är väldigt sant, jag har alltid sett mig själv som någon som överlever, för så är det, jag klarar mig för jag är stark. Självklart har jag en massa känslor som vilken annan individ som helst, men jag tillåter mig bara vara sårbar för väldigt få.

Vi har alla våra brister och sådant intresserar mig, alltså vår mänsklighet och varför vi gör de val vi gör.

Att jag skjuter bort vissa personer är ju för att skydda mig själv, en överlevnadsinstinkt, men också en brist jag har. 

Vi möter andra människor varje dag och bildar snabbt en uppfattning om dom, men egentligen har vi ingen aning om vad som försiggår i huvudet på dom.

Vi tar oss sällan tid att verkligen försöka se hur en person verkligen fungerar, för vi orkar helt enkelt inte.

Ofta säger man att låtar definierar en person, jag har alltid gillat eminem, det vet ni. Det finns ingen annan inom musiken som jag uppskattar så mycket, vad säger det om mig egentligen? 

Jag tycker han är intressant, dels för det han gått igenom och tagit sig ifrån, många av hans låtar är väldigt hårda och sen finns det vissa som verkligen går in på djupet. Kanske är det lite så jag är. Jag är i allmänhet väldigt glad, det mesta får mig att skratta, men i vissa situationer tar jag till den där hårda fronten och ibland så öppnar jag mig helhjärtat. 

Någon som inspirerar mig är min mamma, hon är fantastiskt bra med människor, läsa av dom och hjälpa. Jag har aldrig kunnat dölja hur jag mår för henne, aldrig, och det är jag väldigt glad för. Hon är en otroligt stark och intelligent kvinna.

Någon annan som är otroligt lik mig är min syster Lotta, hon kan vara en riktig bitch, men bryr sig väldigt mycket om de hon släpper in. Även hon är väldigt stark, klarar sig liksom, vet sitt värde. När hon och jag blir osams, vilket dock inte händer så ofta längre, så blir vi verkligen extrema och kan skrika både det ena och det andra, men vi kan också prata om allt. Vi är så lika och kan gå varandra på nerverna emellanåt, men hon är också en av de härligaste personer jag vet. 

Sen har vi Marie som är genomsnäll (vad hände där liksom;)? ), hon har gjort så mycket för mig och jag skulle aldrig kunna tacka henne tillräckligt. 

Pappa och Martin som kanske är lite mer tillbaka, men skulle inte byta dom för allt i världen.

Jag skulle aldrig ha varit så lycklig om det inte vore för hela min riktiga och fantastiska familj, vänner och häst. 

Jag tror att allt som händer i våra liv formar oss och vi måste lära oss att läsa av allt bättre. 

Jag skulle aldrig vilja gå till en psykolog som skulle analysera mig, jag skulle inte vilja höra vad personen skulle ha att säga, jag skulle inte vilja bli en sårbar person. Men jag vill ha lättare för att öppna mig och våga vara lite sårbar för fler, men verkligen inte alla. 

Jag känner flera grymt bra killar, som är så roliga att vara med, men så fort någon velat att jag ska ge dom en chans till något mer så har jag genast dragit mig undan, men jag hoppas att någon tålmodig kommer och ruskar om mig en dag och inte ger mig något annat val haha ;)). 

Allt har sin förklaring och ja skulle kunna skriva flera böcker där jag analyserar detta. Men jag tror de flesta redan gett upp det här inlägget.

Jag har aldrig varit boksmart, jag förstår ofta det jag läser, men jag blir så väldigt lätt uttråkad, visst jag kan traggla mig igenom en samhällsbok, men ärligttalat, jag skulle aldrig ha orkat pluggat till mig ett mvg i det i gymnasiet. Många har under större delen av mitt liv sagt att jag skulle bli psykolog. Nu skulle jag aldrig komma in på den linjen, för jag kommer inte få 2.0 på högskoleprovet och jag vet ju mammas åsikt om psykologer haha (även fast hon skulle vara grym som det). Jag har heller inte tänkt bli det, men allt sånt fascinerar mig och säg att jag hade kunnat komma in, då hade jag antagligen gjort mina bästa prestationer under hela min skoltid. Men som sagt, jag har inte tänkt att bli det, heller inte bestämt mig vad jag ska göra, men det lutar fortfarande mest åt ekonom.

Det här inlägget blev inte i närheten av så strukturerat som jag planerat, men det är väl så livet fungerar. Med allt det här menar jag inte att man ska analysera alla sina och alla andras fel,en jag tror att det kan vara bra att ha lagom mycket koll. Ha lite att jobba med och förstå att ingen är perfekt, men man kan vara j*vligt bra ändå :)